Ledsendag

 
Idag har det varit svårt att hålla humöret upp. Att kväll efter kväll sitta ensam och inte kunna umgås med människor man tycker om. Det tar på mig. Inget kul, känner mig bitter. Tycker att det varit lite väl mycket att bearbeta. Blir arbetslös i slutet av juni, det att man inte ser något slut på det gör det tungt. Dag efter dag har jag försökt hitta på något att göra så man slipper tänka så mycket. Fast allt kommer ikapp en.
 
I kväll sitter jag och gråter i min ensamhet och försöker tänka på saker jag kan glädjas över. Jag har mina katter och dotter i alla fall. Jag har fortfarande tak över huvudet och hoppas på att få behålla det. Det känns tufft nu. Och jag vet att jag inte är ensam att vara ensam i saker. Det finns säkert flera av er som sitter där hemma som har blivit drabbade av allt på ena eller andra sättet. Hur många gånger skall livet sparka undan mina fötter?
 
Det enda man kan hoppas är att man kommer levande ur det här och alla ens nära och kära fixar det. Det är så mycket förhoppingar om framtiden som grusats. Jag hade aldrig tänkte mig att jag skulle behöva vara ensam i livet som jag blivit. Hade en förhopping om att träffa någon att dela mitt liv med. I stället har jag fått möta alla motgångar ensam och fixa allt själv för mig och mina barn. Nu är barnen så pass stora, min son har flyttat och min dotter är aldrig hemma. 
 
Och nu detta med jobbet och Coronan som härjar. Just som jag hade förhoppningar om att mitt nya liv skulle börja. Så kan man inte träffa människor. Önskar att detta är över snart för det är själsdödande om inte annat. Att inte få närheten till en annan själ.
 
Vi måste se varandra och hjälpa varandra i dessa tider! Vi sitter alla i samma båt fast vi har olika utgångspunkter.
 
Var rädd om dig och andra där ute.