Längtan och drömmar


Idag dök det upp för mig att jag fakiskt fortfarande bär på en stor längtan och att jag fortfarande drömmer drömmar. Detta har jag nu förträngt så länge att jag trodde det var borta. 

Men vad är man utan sina drömmar ... ett vandrande skal? Varför är man då så rädd för att drömma och längta? Jag vill leva mitt liv fullt ut utan rädsla. 

Rädslan skall inte få styra mitt liv trots att man fått sina törnar. Däremot behöver jag använda dessa törnar till att hålla det som skadar borta. 

Jag längtar tills pandemin har lugnat sig och man får lov och kramas igen. Att få umgås och vara nära de man älskar och tycker om. Längtan efter samhörighet är starkare än någonsin. 

Någonstans där ute finns det jag drömmer och längtar så efter.

Sänder er där ute mycket värme och kärlek. 

Var rädd om dig och andra där ute. ❤