Ett farväl
Kära pappa,
Det är svårt att förstå att du inte längre finns här hos oss. Ditt leende, din humor, dina varma ögon – de ekar fortfarande i mitt inre.
Jag vill tacka dig. För allt. För tryggheten du gav mig som barn. För styrkan du visade i ditt liv. För att jag fick hålla din hand när du som mest behövde det.
När du låg där, svagare än jag någonsin sett dig, såg jag ändå din värdighet. Du försökte resa dig, behålla kontrollen, bevara din stolthet – även när kroppen inte längre bar. Och jag gjorde allt jag kunde för att bevara den med dig. Även efter din bortgång då allt det praktiska skulle lösas. Kämpa jag för din och mammas värdighet även det ni lämnade efter er.
Du sa till mig:
"Gina, jag vet inte vad jag hade gjort utan dig."
De orden har blivit en del av mitt hjärta. Jag bär dem som ett smycke, ett minne, ett löfte om att jag gjorde rätt.
Jag vet att du ville att vi skulle hålla ihop, att vi skulle hjälpas åt. Jag försökte, pappa. Jag försökte för din skull. Men ibland går människor sönder inifrån och förmår inte möta varandra. Det gör ont, men jag vet att du såg min kamp, och att du var tacksam.
Jag saknar dig varje dag. Din röst. Ditt skratt. Eller när du skoja och sa att jag skall vara glad att jag har en pappa med Volvo och dragkrok.
Men mest saknar jag att få höra dig säga mitt namn – så som bara du kunde.
Du var min pappa. Och jag fick vara din dotter.
Det var ett privilegium.
Och det var kärlek.
Vila i frid, pappa.
Jag bär dig alltid med mig.
Din Gina