urginasliv.blogg.se

Jag minns din hand.

Inte som den var när jag var barn – stark, med valkar av arbete –

utan som den blev i slutet, när du var trött och kroppen värkte.

Din hand var mjuk.

Och du lät mig hålla den.

Du såg mig.

Och du sa:

"Gina, jag vet inte vad jag hade gjort utan dig."

Det var inte bara ord.

Det var ett tack. Ett erkännande. Ett farväl med kärlek.

Jag såg din kamp – hur du reste dig på skakiga ben,

hur du försökte bevara din värdighet,

hur smärtan ibland fick dig att viska till Gud: "Ohh, Signor."

Och jag vände bort blicken när du ville det.

Jag gick ur rummet för att bevara din stolthet.

Jag lyssnade, jag fanns där, jag bar dig genom de sista dagarna.

Inte av plikt.

Av kärlek.

Så när någon försöker lägga skuld på mig –

då ska jag minnas vad du sa.

När någon säger att jag gjort för mycket, tagit för mycket, varit för mycket –

ska jag svara tyst inom mig:

"Min pappa såg mig. Han visste. Och det räcker."

Var rädd om dig och andra där ute. ❤️