Tror inte längre


När jag en gång i tiden lämnade ett äktenskap som var både sjukt och kränkande på många sätt, så var min tanke att alla inte är sådana. Jag gick vidare och hade fortfarande en dröm om att finna äkta kärlek där man finns och stöttar varandra och bekräftar sin kärlek till varandra.

Detta är nu många år sedan. Istället för att träffa någon som finns för mig som jag för den  har jag fått uppleva besvikelse efter besvikelse. Och jag tänker mer och mer att det inte finns en sådan människa för mig. Och det känns som om jag sakta kvävs. Jag har tappat både hoppet och tron på något sådant. Jag vet att jag är värd allt det där..

Men vad gör man när man inte blir sedd eller hörd? När man inte tror på kärlek längre. När hoppet övergett en. Och man börjar tänka att det inte är någon idé att ge något av sig själv längre. För de kommer bara ta en bit av min själ och försvinna. När man känner sig så sviken och övergiven att det känns som om det aldrig någonsin går att reparera igen. 

Tidigare har jag kunnat hitta hoppet och tron igen. Men inte denna gången. Tror det är borta för alltid och det känns som om jag inte kan göra något åt det. 

Tänk positivt säger du kanske? Men om man gjort det och gång på gång blivit nerslagen. Hur lätt är det då att tänka positivt att behålla hoppet? Jag får nog bara leva med det. 

Ryck upp dig säger du kanske? Din tid kommer... det finns en för oss alla...
Det blir inte logiskt i mina öron. Då hoppet har övergett mig, alla besvikelser har visat mig något helt annat och med det känner jag mig ensammare än någonsin. Jag känner mig som en outsider en utomjording som inte passar in. Jag blev den som blev över. Den som ingen ville välja i idrotten. 

Precis så känner jag. 

Var rädd om dig och andra där ute. ❤