Killen som försvann
Vart tog den där killen vägen som jag älskade så?
Gick han helt vilse?
Han som verkligen gav av sig själv och försökte med sitt hjärta.
Han försvann längre och längre in i sig själv. Och till slut såg jag honom inte mer. Fast jag leta och leta.
Knackade först lite försiktigt på hans dörr. Och när han valde att inte se och höra mig mer så blev jag mer och mer förtvivlad.
Dom försiktiga knackningarna på hans dörr övergick till förtvivlat bultande på dörren.
Och jag insåg mer och mer att han inte ville öppna den för mig och att min kärlek var förlorad vad jag än gjorde.
Min själ blev tyngre och tyngre.
Jag gick där i min ensamhet och förtvivlan av att känna att jag förlorat den jag älskade. Och han tordes inte säga det.
För hur skulle han klara av att säga till mig ... jag älskar inte dig. Släpp mig fri.
Jag kände dom orden i hela mitt väsen. Fast dom ej var sagda.
Och det smärtade mer än att att höra dom.
Jag ifråga satte mig själv och hela min varelse.