Ångest


När ångesten växer till en stor obeskrivlig klump i magen. Den söker sig upp i halsgropen och det börjar flöda tårar ur ögonen som inte går att få stopp på. Jag har blivit utsatt för negativ stress och har gjort allt för att kontrollera den. Men i kväll går det inte kontrollera,  det måste få komma ut.

Det blir tungt att bära andras börda för det läggs på mig. Och vad man än gör så är allt fel fast man gör det man kan för att andra skall må bra. Det finns begränsningar för vad man kan ta och stå ut med. 

Ställer mig frågan vem som tänker på mig. Sitter i mitt hus och känner mig ensammast på denna jord. På något sätt är det som om min tid och mitt liv har passerat. Hur blev det så här? 

Många i min omgivning har försvunnit och min umgängeskrets är minimal. Flera personer som betytt mycket för mig finns inte mer. Det var inte så här jag föreställde mig att mitt liv skulle bli. Barnen är stora och påväg ut ur boet. 

Och jag sitter här ensam som en strandad på en öde ö. Där ingen hör mina förtvivlade rop.

Finns det en framtid för mig eller kommer det alltid se ut så här?

Känns som jag tillbringat större delen av mitt liv att kämpa i motvind. 

Hur kommer det sig att jag skall få alla dessa motgångar?  

Det gör ont i kväll. 

Var rädd om dig och andra där ute.💖